lattattminnas

Tog en oskulds liv.
Nu ligger han styckad lite här och där.
Han sa: Du är vacker och dina ögon likaså. Jag luktade gott och var härlig som få.
Tänkte nej det här kan ingenting bli, för han avgudar mig.
Har han fått hjärnsläpp eller kanske en tumör? Mig kan ingen älska bara sådär.
Det måste vara något fel på honom. Varför vill han att jag ska ge honom skuld. Han hade väntat tillräckligt länge på att det skulle kännas rätt. Nu var det dags, i min säng med mig.

Vad fick honom att tro att jag och han kunde bli vi två? Hade han flytt från någon instutition eller så?
Vi började hångla och slemma oss och ha, sen förstod jag inte vad han sa.
Vacker, fin, vacker, oskuld, ögon, luktar gott, citron, mjuka läppar.
Jag tänkte att det här måste vara fel.
Hur kan det vara så lätt att vara komplett? Han måste ha problem om han inte kan se.
Han lever i en drömvärld och jag får honom att le.

Men säg mig:
"Vad gömmer du i fickan?"
Han blundade smått generat och kysste mig febrilt. Jag väntade bara på stöten, men hamnade platt på fall.
Nu kunde du väl se mig och rasa ut som fan!!?! Skrika fula ord och be mig välja dig.
Men han bara låg där och putade ut.
Nu fick det vara nog!

Han måste haft en plan, en sjuhelvetes plan. Lura mig att lita på hans ord innan han styckar mig i bitar. Ja först tar han mig för egen vinning och sen dumpar han min kropp. Jag såg nog vad han gömde i sin ficka.

Jag vågade inte längre vänta på att göras till hans offer, så jag gick ut till köket.
Vässade min kniv. Gömde den bak ryggen, och sen tog jag hans liv.
Nu ligger han styckad lite här och där och jag......
Jag är fortfarande så olyckligt jävla kär!

Jag gömde mig från kärleken, den stärkte mig en dag.
Jag låtsades se efter den men den försvann från mig en dag.
Nu läser jag mellan varje rad och letar efter känslor jag hoppas finnas kvar.
Allting är bara ett tillstånd av sekunder som flyr minuter.

Skrev: "Ditt sällskap är saknat" på ett vykort och lade det i din brevlåda.
Sprang ner till min lägenhet.
Mitt hjärta bultade.
Oj vad fort det slog och hårt, kunde knappt andas.

Jag borde inte ha låtit dig veta.
Men livet är för kort för att inte levas.
Kan jag glädja dig med vetskapen att du är saknad, är jag nöjd.

Väntar mig inget svar. Vill inte ens ha något svar.
Jag vet att du har gått vidare, och det tränar jag på att göra också.

Du var inte mitt allt, har känt starkare för andra.
Du är inte mer saknad än någon annan.
Du var en kort sommar-romans.

Jag är äldre än då.
Har lärt mig av mina misstag.
Jag var bara tvungen att skriva de där små orden som sa så mycket, men betyder så lite.
Ditt sällskap är saknat,
men om någon frågar erkänner jag det aldrig!