Det är äntligen...

 ... en ny dag och jag känner mig starkare och nyare. Livet kan nog ändå le mot mig. Jag kommer leva och inte bara vara vid liv!
 

Världen är din

Håll den bara mot din kind.
Lyssna, prata och skratta.
Då ser du sånt du kommer uppskatta.
Världen är din!
Håll den bara mot din kind!

Kärleken var hon

Hennes hjärta var alldeles för stort för hennes tankar. Hon bedrog sig själv alldeles för många gånger.
 
Hon tänkte att hon tänkte alldeles för mycket. Drog ner sig själv i en pyramid och fastnade.
 
Hon ville visa sig själv stark utan att gråta, hon trodde att svaghet var tårar.
 
Hon skrämdes av rädslan och slutade att vara svag. Och fyllde sin sorg. Hon gick igenom många av sina år väntandes på kärlek, men hon visste aldrig.
 
Hon förstod inte att kärleken var hon!

Spöken

Natt.
Mörker.
Död.
Men vem bestämde det?
Vi lär oss alla med åren att lita på lögner och misstro oss själva.
 
Jag vet vad jag kände en gång.
Jag vet vad jag såg.
 
Natt.
Mörker.
Död.
I livet.
 
 

Just nu

Jag har tänkt en stund och jag kan inte sluta tänka.
Jag kan inte sluta skriva.
Jag lever just nu..
..även om jag är trött
..även om det är mitt i natten
..även om jag är ensam
..även om jag tänker på dig!
Så lever jag just nu.
Jag andas och jag finns just nu!

Jag säger hejdå!

Jag skulle skriva någonting men så fastnade jag för att hitta en ny dig.
På botten där de ser min yta och börjar sina meningar med hej.
"Jag tror att vår tid är förbi! Jag har haft askul med dig! Men säger hejdå nu för jag vill inte bli sårad! Ta hand om dig! Kram"

Det är lättare att leva i min utopi

Det är lättare att leva i mina drömmar.
I fantasin blir jag aldrig förvirrad.
Där har jag aldrig spelat mig själv ett spratt.

I verkligheten är tankarna så dimmiga.
De får inte tycka om mig, för då blir jag lättare att såra.
Och jag känner ingenting förrän det är försent.

Det är lättare att leva i mina drömmar.
Bakom mina rosafärgade glasögon.
Skratta, gråta och skrika
utom hörhåll från alla andra.

Varför kostar det att leva?

Det gör ont nu.
Mitt hjärta pulserar blodet i kroppen.
Mina ben tar steg för steg.
Mina händer spelar på mitt piano.
Mina ögon ser dem alla men de kan inte riva ner murarna.
Min kropp kan inte klättra över.
Alla dessa skal som är så tydliga men samtidigt så osynliga.
Det brister i mina tankar. jag vakar på nätterna för det är då tiden är min utan förbehåll.
Det var någon som sa att kärlek inte kan köpas för pengar. Men varför kostar det att leva?

Tog en oskulds liv

Tog en oskulds liv.
Nu ligger han styckad lite här och där.
Han sa: Du är vacker och dina ögon likaså. Jag luktade gott och var härlig som få.
Tänkte nej det här kan ingenting bli, för han avgudar mig.
Har han fått hjärnsläpp eller kanske en tumör? Mig kan ingen älska bara sådär.
Det måste vara något fel på honom. Varför vill han att jag ska ge honom skuld. Han hade väntat tillräckligt länge på att det skulle kännas rätt. Nu var det dags, i min säng med mig.

Vad fick honom att tro att jag och han kunde bli vi två? Hade han flytt från någon instutition eller så?
Vi började hångla och slemma oss och ha, sen förstod jag inte vad han sa.
Vacker, fin, vacker, oskuld, ögon, luktar gott, citron, mjuka läppar.
Jag tänkte att det här måste vara fel.
Hur kan det vara så lätt att vara komplett? Han måste ha problem om han inte kan se.
Han lever i en drömvärld och jag får honom att le.

Men säg mig:
"Vad gömmer du i fickan?"
Han blundade smått generat och kysste mig febrilt. Jag väntade bara på stöten, men hamnade platt på fall.
Nu kunde du väl se mig och rasa ut som fan!!?! Skrika fula ord och be mig välja dig.
Men han bara låg där och putade ut.
Nu fick det vara nog!

Han måste haft en plan, en sjuhelvetes plan. Lura mig att lita på hans ord innan han styckar mig i bitar. Ja först tar han mig för egen vinning och sen dumpar han min kropp. Jag såg nog vad han gömde i sin ficka.

Jag vågade inte längre vänta på att göras till hans offer, så jag gick ut till köket.
Vässade min kniv. Gömde den bak ryggen, och sen tog jag hans liv.
Nu ligger han styckad lite här och där och jag......
Jag är fortfarande så olyckligt jävla kär!

Vad kärlek är för mig

Jag gömde mig från kärleken, den stärkte mig en dag.
Jag låtsades se efter den men den försvann från mig en dag.
Nu läser jag mellan varje rad och letar efter känslor jag hoppas finnas kvar.
Allting är bara ett tillstånd av sekunder som flyr minuter.

Ditt sällskap är saknat...

Skrev: "Ditt sällskap är saknat" på ett vykort och lade det i din brevlåda.
Sprang ner till min lägenhet.
Mitt hjärta bultade.
Oj vad fort det slog och hårt, kunde knappt andas.

Jag borde inte ha låtit dig veta.
Men livet är för kort för att inte levas.
Kan jag glädja dig med vetskapen att du är saknad, är jag nöjd.

Väntar mig inget svar. Vill inte ens ha något svar.
Jag vet att du har gått vidare, och det tränar jag på att göra också.

Du var inte mitt allt, har känt starkare för andra.
Du är inte mer saknad än någon annan.
Du var en kort sommar-romans.

Jag är äldre än då.
Har lärt mig av mina misstag.
Jag var bara tvungen att skriva de där små orden som sa så mycket, men betyder så lite.
Ditt sällskap är saknat,
men om någon frågar erkänner jag det aldrig!

Din jävla blick

Jag kan inte se in i dina ögon.
De är alldeles gröna.
Du måste ha känt spindeln väva sitt nät runt oss.
Allt som vi kämpat emot kom långsamt tillbaka.

Jag kan inte vara avslappnad med din blick på mig.
Krossar jag min mur, följer jag med ner.
Ner i hjärtesorgträsket.
Kanske jag bara ljuger för mig själv?

Jag kan inte låtsas vara kall längre.
Vi har skrattat ihop, men mitt leende blev kvar.
Allt jag intalat mig och alla andra att du är....
Jag ljög!

Jag kan inte se dig med henne.
Det skulle ha varit jag.
Så jag är arg på dig!
Fast du inte är samma som då.

Jag kan inte se din blick utan mening.
Men säger du att ni är lyckliga, så är det väl så!
Och jag ska inte läsa för mycket in i dina ögon.
Du var väl bara nostalgisk.

Mamma

Mamma gråt inte!
Jag hör inte dina tårar, han håller i dem.

Mamma slå tillbaka!
Jag kan inte, han håller fast mig.

Mamma!
Jag orkar inte längre.

21 och femtiotvå

21 och femtiotvå var klockslaget då allt kom tillbaka.
Minnen sköljde över mig och jag blev mållös.
Korten jag hade på hand tvingade mig att saka.
Rösterna hördes i mitt huvud och jag kände hur jag rös.
Jag ville tillbaka till mitt gamla liv, men ändå stoppa tiden.
Blodet slutade att cirkulera till mina händer.
Jag frös och hackade tänder.
Telefonen skrämde mina tankar.
Var tvungen att svara.
Alla som ringer slösar tid i mitt huvud som bankar.
Vet inte vad jag ska säga eller föklara.
Vet bara ATT
framförallt när det är natt.

Jag vill minnas dig

Precis som du var.
En tyst blick som sa mer än ord.
Smaken som finns kvar.
Sinnet som lyfte ifrån denna jord,
Dina tankar som fick mina ögon att lysa.
Och händerna som fick mig att rysa.
Är det mer än mitt blod som rinner i mitt huvud?
När du tog på mig,
kändes inte min hud.
Tror jag gillar dig!

RSS 2.0