lattattminnas

Jag kan inte se in i dina ögon.
De är alldeles gröna.
Du måste ha känt spindeln väva sitt nät runt oss.
Allt som vi kämpat emot kom långsamt tillbaka.

Jag kan inte vara avslappnad med din blick på mig.
Krossar jag min mur, följer jag med ner.
Ner i hjärtesorgträsket.
Kanske jag bara ljuger för mig själv?

Jag kan inte låtsas vara kall längre.
Vi har skrattat ihop, men mitt leende blev kvar.
Allt jag intalat mig och alla andra att du är....
Jag ljög!

Jag kan inte se dig med henne.
Det skulle ha varit jag.
Så jag är arg på dig!
Fast du inte är samma som då.

Jag kan inte se din blick utan mening.
Men säger du att ni är lyckliga, så är det väl så!
Och jag ska inte läsa för mycket in i dina ögon.
Du var väl bara nostalgisk.

Precis som du var.
En tyst blick som sa mer än ord.
Smaken som finns kvar.
Sinnet som lyfte ifrån denna jord,
Dina tankar som fick mina ögon att lysa.
Och händerna som fick mig att rysa.
Är det mer än mitt blod som rinner i mitt huvud?
När du tog på mig,
kändes inte min hud.
Tror jag gillar dig!